Lars Lewerth
När mår du som bäst?Jag mår bäst när jag får vara bland männsikor som har stor respekt för andra, som ger mig energi och människor jag kan vila hos. Mina barn som då coh då vill sitta och prata med pappa på riktigt. Min tjej som verkligen lyssnar och hjälper mig över svårigheter med sitt positiva tänkande och förhållningssätt.
Vad vill du bli ihågkommen för?Han gjorde sitt bästa, inga halvmessyrer här inte och att han gjorde skillnad i någon annans människas liv.
Vad ogillar du?Trångsynthet, girighet och självupptagenhet.
Vad inspirerar dig?Människor, galna ideer, omöjligheter som blir till drömmar men som ändå kan genomföras.
Vad drömmer du om?Att vi ska kunna tala om alkoholproblem i Sverige på samma sätt som vi pratar om halsfluss.
Vilken är din käraste ägodel?Nu är jag inte så pryltokig men min motorcykel gör mig av någon konstig anledning glad.
Musiktips?Jeff Buckley singing halleluja
Senast lästa bok?Agneta Sjödins "Möten"
Intressen?Gitarrklinkande, sjunga, tennis, löpning, mina barn och min tjej Helen.
Motto?Halvmessyrer är oss till ingen nytta
----------
Lasse Lewerth arbetar idag som projektledare inom alkoholprevention, producerar film och tv dokumentärer inom alkoholprevention, föreläser och har ett förflutet inom Alkoholkommittén vid Socialdepartementet.
Han är pappa till en vuxen dotter Sara, skådespelerska i London och två yngre barn, Lova 13 och Jonatan 18. Lasse är idag särbo och lever i Haninge utanför Stockholm. Håller igång med jogning och tennis, är en glad fyr som tar en dag i taget.
Lasse Lewerth short story:
Redan som tonåring kände jag mig annorlunda. Jag var nog det också eftersom jag bar på en hemlighet. Något jag aldrig ville prata om, någonting smutsigt trots att gardinerna i fönstren där vi bodda alltid var rena.
Fönsterrutor som blänkte dammfria i solskenet.
Men innanför hade solen för länge sen gått i moln. Jag hatade allt vad alkohol stod för i unga år. Min pappa såg till i sin sjukdom att hela familjen samlades i ett fullständigt kaos. Jag rymde hemifrån så fort jag bara kunde, ner till min bäste vän Bernt. Där fanns det en riktig pappa, en som brydde sig om, som tog mig under armarna och släppte in mig i tryggheten. Där fanns inga flaskor, inget som kunde rubba det fina, det goda. Jag kom alltid hem när pappa hade somnat framför TV:n eller somnat i ett hörn i lägenheten.
Jag hatade alkohol och allt vad den stod för och lovade mig själv att jag aldrig, aldrig skulle bli som min pappa. Därför drack inte jag något alls under tonåren, jag förvandlades till en idrottsnörd, som visste att kulan var rund. När min kamrater drog sina första öl, fanns inte jag med, nej bollen var rund. Spriten hade gjort att jag hade min hemlighet som jag aldrig snackade om.
Hela tiden trodde jag att det skulle bli bättre för pappa lovade ju alltid det. Att det skulle bli bättre , att han skulle lägga av. När jag var 8 år minns jag ett av de stora sveken. Hemma pratade jag alltid med honom ” dagen efter”. Krävde att han skulle vara nykter på kvällen, när jag kom hem från skolan. Alltid samma löften, som grusades och en vinterkväll i november skulle pappa ta mig och min bästa kamrat till Forsrenska badet. Jag hade sagt till honom och han hade dyrt och heligt lovat att han inte skulle vara berusad då. När vi åkte in mot badet efter skolan, kände jag en stark olustkänsla, en sorts ångest, blandat med en rädsla att allt inte skulle vara bra när vi dök upp. Gud så jag skämdes inför min kompis!! Där kom en man, min pappa, sluddrande och med snedsteg och mötte upp. Det blev som en kramp i magen och vid Gud hoppades jag att min kamrat inte skulle märka något. Men det gjorde han givetvis!
Sveken fortsatte och jag bedyrade för mig själv att aldrig bli som min pappa.
När jag var 20 år och gjorde lumpen, tog jag min första starköl och det märkliga var att det kändes som att komma hem. Det var kicken för mig och när jag senare läst forskningsrapporter om alkoholism, säger en del av forskningen mot bakgrund av att det kan finnas genetiska förutsättningar när man utsätts för drogen. Vad jag menar är att min kickfaktor , i mitt fall med en alkoholiserad pappa som botten, kan göra att faktorn av kickupplevelse blir mycket större än hos någon som är ” normaldrickare”.
Successivt gled jag över till ett festande, som under 80 talet utvecklades till ett riskbruk och senare in i missbruk.
Jag får ofta frågan när jag kunde kalla mig för alkoholist, tidpunkten när jag blev kemiskt och psykologiskt beroende av drogen, brukar jag säga; när konsekvenserna började komma och när min tid började gå åt till att få tag i alkohol.
Jag utvecklade alltså sjukdomen alkoholism och det vitigaste i livet , det som stod mellan mig och allt levande, blev flaskan. I tio år.
Som barn till en alkoholist som själv utvecklat sjukdomen är min högsta mission idag att göra skillnad i andra människors liv. Jag vet att jag kan det genom den empiriska forskning som mina tio år lett till. Att jag kan berätta, att jag vet en hel massa om de risker som finns och att jag vill skapa ett samhälle där våra barn som utsätts för alkoholiserade miljöer får möjligheter att bygga upp försvar. Detta genom att vi vuxna blir ännu vuxnare och inser vinsterna med att halvera vår konsumtion av alkohol. För mig som klev över gränsen och fick sjukdomen alkoholism, finns inga undantag. Nu har jag varit nykter i 20 år och ser återigen som mission – att göra skillnad i andra människor liv.
