Almedalsveckan
Av Benny Haag 10:e jul 2010
Jag, Benny Haag, tillhör den minoritet av befolkningen som öppet och helt utan förbehåll erkänner; Jag älskar bokmässan! Att gå omkring i fyra dagar och bläddra i böcker, köpa en resväska full, lyssna till intressanta föreläsningar och "träffa folk" det annars är näst intill omöjligt att få ett möte med är fantastiskt.
Detsamma tycker jag om Almedalen. Man kan säga hej och knyta kontakter med en mängd personer på alla nivåer i samhället och jag klarar dessutom av att gå fram till folk på nykter kaluv till skillnad mot Alexander Bard som hävdade i någon tidning att det var bättre förr när man kunde supa på förmiddagarna eftersom man då vågade gå fram och prata med de man annars inte vågade närma sig. Fanns det ett hotellrum till mig skulle jag utan att tveka vara där en vecka och jag skulle älska varenda sekund.
Jag var på två seminarier arrangerade av IQ och Fryshuset, förutom det jag själv pratade på. På IQ: s hävdade en jurist att det inte alls var en omöjlighet att stämma alkoholnäringen eller en reklambyrå om man hade på fötterna. Värt att tänka på! Problemet är ju att om man förlorar får man betala rättegångskostnaderna och det kan bli väldigt dyrt. Fryshuset pratade om de 400.000 barn som lever i dysfunktionella familjer och alla på scen, från BRIS ordförande till "invandrarpolisen" uppvuxen i Hjulsta var kanon; personliga, avslappnade och med intressanta saker att säga.
Läkemedelsföretaget Actavis, som marknadsför antabus, anordnade seminariet jag deltog i med rubriken; Varför finns det inga "sluta-kröka-syrror" inom vården. Jättebra fråga, tycker jag! Och bra och intressanta saker sades från scenen av olika aktörer.
Om jag ska recensera min egen insats så har jag, i allra högsta grad självpåtaget, hamnat i facket "den-där-killen-som-är-lite-gapig-och-provokativ" och jag vet väl inte riktigt om det är där jag vill vara. Gabriel Romanus kom efteråt fram och undrade om jag inte tyckte att forskning och "känslomässigt engagemang" skulle samarbeta. Självklart, anser jag! Men när det ska resoneras från en scen kring alkohol blir det väldigt ofta med staplar och diagram och då har jag ett inre tvång att tjata om skiten och spyorna och hunden som körs på i fyllan och ligger där och ylar. Det som är en alkoholverklighet för mig.
Några ord om Gabriel och Anders Carlberg; Jag tycker att de är fantastiska som alltid är där! Har Fryshuset ett arrangemang så nog fan sitter Anders i ett hörn och är det en konferens så nog sitter Gabriel där med penna och papper. De sliter på, de traskar vidare, de ger inte upp, de tror att förändring är möjlig. De har mina stora och djupa beundran! Jag hoppas att jag orkar härda ut på samma sätt som de gör.
För övrigt under dagen gick jag fram och hälsade på en person med "finansiella muskler" jag ville samarbeta med för några år sedan men som inte ville göra något med mig och som jag sedan skrev griniga mail till. Jag har via omvägar fått höra att hon undrar om jag är sur på henne. Nej, det är jag inte! Men DÅ blev jag väldigt ledsen och arg eftersom en avvisande attityd visavi min person inte gör mig särskilt lycklig. En känd riksdagsledamot kom fram och tyckte att Spritpartiet var ett mycket bra initiativ eftersom alkoholen är ett jätteproblem. När jag frågade henne varför det inte händer mer kring denna fråga svarade hon utan att tveka och helt utan ironi; "Eftersom riksdagsmän och kvinnor super så mycket." Jag "knöt kontakt" med IOGT: s vice ordförande och med andra representanter från organisationer som tycker att det dricks för mycket.
Skall jag avsluta med en reflektion får det bli att på de tre seminarier jag var på så kände jag igen de flesta och de visste antagligen vem jag var. Vi blir till slut en krets av människor som tycker ungefär samma sak och som möts på diverse ställen och mer eller mindre förfasar oss över det rådande (alkohol) klimatet. Och på något vis känns det som att det stannar där, det kommer inte utanför den sfären.
Den stora frågan för mig är; Hur når jag/vi de två män som sitter vid bordet bredvid mig på O´Learys klockan tolv på förmiddagen med den andra stora starkölen framför sig och har lite ångest över att de bränt så "inihelvete med stålar på spånken" under de tre dagar de varit i Almedalen. De är inga alkade parkbänksgubbar, de är familjefäder (de pratade om sina barn) på politikervecka.
HUR NÅR VI DOM!
Följ bloggen i din favoritläsare
